Gå till sidans huvudinnehåll
Kontakt
Lyssna

Debatt: Staten urholkar den regionala kulturen

Minskade statliga anslag till regional kultur tvingar landsting och regioner till tuffa prioriteringar eller utökat finansieringsansvar vad gäller regionala kulturverksamheter inom kultursamverkansmodellen.

Minskade statliga anslag till regional kultur tvingar landsting och regioner till tuffa prioriteringar eller utökat finansieringsansvar vad gäller regionala kulturverksamheter inom kultursamverkansmodellen.

Kultursamverkansmodellen som sjösattes fullt ut 2011 har beskrivits som den största förändringen inom kulturpolitiken sedan 1970-talet. Tidigare avgjorde staten vilka regionala kulturinstitutioner som skulle få statliga stöd. Genom den nya modellen skulle utrymmet för regionala prioriteringar öka, utifrån regionala kulturplaner, och staten skulle spela samman med regionerna kring det regionala kulturlivet.

Kulturlivet i länen i norra Sverige har fått en rejäl skjuts på senare år. Detta tack vare de samarbeten inom och mellan länen som uppstått till följd av de nya sätt att arbeta med regional kultur som den så kallade kultursamverkansmodellen medfört. Dialog, samverkan, möten och mötesplatser är orden för dagen.

Vi har under de år vi arbetat enligt denna nya modell upplevt en stark vilja till utveckling och samverkan. Hos regionala och lokala politiker och tjänstemän, hos institutionsföreträdare, hos det fria professionella kulturlivet, men också hos folkbildningen och civilsamhället i övrigt.

För oss i länen i norra Sverige har kulturen ytterligare en dimension som gäller distribution av kultur i stora delar av länen som är glest befolkade. Där har våra olika samarbeten och utvecklingsinsatser visat möjligheter till organisering på nya sätt. Ny arbetssätt behöver finansiering för att kunna utvecklas vidare för att vi ska kunna nå målen med konst och kultur för alla.

En annan betydelsefull faktor för dessa goda samarbeten och samverkansmöjligheter är det nyligen avslutade kulturhuvudstadsåret i Umeå. Det har medfört en positiv injektion även i våra regioner som resulterat i gemensamma satsningar på till exempel hemslöjd och teater och som i sin tur stimulerar till nya samarbetsinitiativ.

Intresset för kultur ökar och vi stod alla i begrepp att fortsätta arbeta med de regionala mervärden som kulturhuvudstadsåret skapat när Kulturrådets besked om minskningen med 1,5 procent av de statliga anslagen till regional kulturverksamhet 2015 lämnades häromveckan. Minskningen blir dessutom ännu större genom avsaknaden av den årliga uppräkningen. Det är i själva verket fråga om en nedskärning som kommer märkas hos våra institutioner runt om i norra Sverige. Och i alla våra samverkansprojekt.

Minskningen av anslagen och den förväntade uteblivna uppräkningen skapar inte bara problem för de regionala kulturverksamheterna. Den är också en kraftfull signal om att staten inte är beredd att ta sitt ansvar för att dessa ges möjligheter till fortsatt hög kvalitet och konstnärlig utveckling. Det gäller förstås i synnerhet de fall där regionerna gjort rejäla insatser själva för att höja de regionala anslagen utöver årliga uppskrivningar.

Om utvecklingen fortsätter i denna riktning är det svårt att se att sam­verkansmodellen har en framtid. För oss i de vidsträckta länen i norra Sverige har den inneburit ett ansvar för att i dialog med kommunerna, kulturverksamheterna, civilsamhället och de professionella kulturskaparna leda arbetet med att ta fram, genomföra och följa upp den regionala kulturplanen, och att säkerställa att uppföljning sker i enlighet med anvisningar som staten lämnar genom Kulturrådet. Detta omfattande och stimulerande arbete, som gett många nya kontakter med våra kommuner och kulturverksamma, har vi helt finansierat inom ramen för vår egen budget. Några statliga medel har inte tillförts. Om vi fortsättningsvis ska vara beredda att göra detta, måste samverkansmodellen tillföras medel som åtminstone täcker de årliga kostnadsökningarna för verksamheterna och som också matchar de regionala satsningarna. Regioner och kommuner kan inte förväntas gå in och kompensera där staten inte tar sitt ansvar.

Den svaga statliga finansieringen riskerar i längden att undergräva samverkansmodellens legitimitet. Hur tänker sig staten att modellen ska fungera om anslagen hela tiden dras ner, vilket i sin tur slår mot verksamheterna. Vad betyder allt arbete med kulturplanerna och de regionala/lokala satsningarna? I förlängningen är det hela Sveriges befolkning som drabbas och kanske allra mest barn och unga.

Om samverkansmodellen skall leva kvar krävs ett omtag från rikspolitiken och även satsningar från statens sida. Detta för att alla medborgare skall ha tillgång till konst och kultur och för att kulturen skall vara en fortsatt del av skapandet av attraktiva samhällen och regioner.

Erik Bergkvist (S)   

Regionråd, Region Västerbotten

Maria Stenberg (S)   

Landstingsstyrelsens ordförande, Norrbottens läns landsting

Elisabet Strömquist (S)    

Landstingsstyrselens ordförande, Landstinget Västernorrland

Robert Uitto (S)  

Regionala utvecklingsnämndens ordförande, Region Jämtland Härjedalen

 

Ola Kellgren

Regionkulturchef, Region Västerbotten

Elisabeth Lax

Länskulturchef, Norrbottens läns landsting

Märta Molin

Länskulturchef, Landstinget Västernorrland

Ingrid Printz

Regionkulturchef, Region Jämtland Härjedalen

Skriv ut
13 februari, 2015 |
Micaela Löwenhöök
Micaela Löwenhöök