En smittande livsglädje

Onkologiska kliniken, Cancercentrum, strålbehandling. Det är ord som skrämmer, som ger obehagliga associationer och skapar en bild i hjärnan av mörka lokaler, dyster stämning – kanske porten till slutpunkten i livet. Den bilden hade skapats i mitt huvud sedan många år.

Efter fyra veckors strålbehandling för prostatacancer i februari 2024 så har Cancercentrum i Umeå – och framför allt strålbehandlingsenheten – gett mig en helt annan bild. Det är en klinik full av ljus och hopp, glada människor, humanism och långt driven professionalitet. Sammantaget en smittande livsglädje och trygghet som är så viktig för den som har drabbats av cancer. 

Jag kände mig osårbar 

Jag hade i likhet med de flesta gubbar i min ålder under många år haft svårigheter att tömma urinblåsan. Jag hade känt mig osårbar. Ingen av mina manliga förfäder, så långt jag vet, har drabbats av varken prostatacancer eller andra former av cancer. Och jag hade ju själv nästan uppnått 80 utan cancer – trodde jag.  

Men allt förändrades. Hösten 2022 ville en ung allmänläkare vid Hermelinens hälsocentral i Luleå känna på min prostata – och konstaterade förändringar. ”Jag skriver en remiss till urologen vid Sunderby sjukhus”, var hans förslag. 

Sedan gick allting snabbt. Efter biopsi och röntgen i Sunderbyn så berättade en kvinnlig läkare med varsam röst att jag hade en utvecklad högriskcancer i prostatan. De första undersökningarna visade dock inte på några metastaser. ”Vi skickar dig till Cancercentrum i Umeå för vidare undersökning, de har bättre utrustning där”, sade hon.  

I Umeå konstaterade man metastaser i skelettet och spår av påverkan i lymfsystemet.  En behandlingsplan upprättades. I planen ingick strålbehandling i Umeå med efterföljande hormonbehandling, som antagligen skulle fortsätta livslångvarigt. 

Kunde ju själv bidra 

Jag hade gråtit av glädje när Sunderbyn meddelade att man inte hade hittat metastaser. Men jag grät inte en enda tår efter beskeden om metastaser, trots att det bekräftade att min cancer var obotlig. Jag kunde ju ändå själv bidra till min överlevnad. Som stöd har jag en mycket klok hustru, en livskamrat som jag älskar och dessutom vuxna barn som stöttar på ett klokt sätt. Likt Jönssonligan så formade jag en personlig plan. 

Så jag bestämde att öka min motion, ha en sundare livsstil och vara noggrann med medicinering. Med glimten i ögat beställde jag minst tio år till av läkaren i Sunderbyn med sikte på ett 90-årskalas. ”Då fixar vi det” var hennes svar med samma glimt i ögat.  

Den 12 februari 2024 installerade jag mig på hotell Björken i Umeå intill universitetssjukhuset. Dagen därpå vandrade jag den långa korridoren till stålningsenheten för en daglig behandling som skulle vara i fyra veckor med hemresa lördag-söndag.  

I ett trevligt väntrum vid strålningsenheten nästa dag pågick en diskussion i humoristisk ton mellan två gubbar med tydlig västerbottensaccent. ”Kanske de inte alls har cancer” tänkte jag. När personal öppnade dörren och kallade in dem till behandlingen var det glada ”hej”, och glatt småprat innan dörren stängdes. Var detta verkligen en cancerklinik?  

Jag kände mig trygg 

Efter en kort stund kallades jag också in. En yngre manlig sjuksköterska gav sig god tid att i ett förrum förklara hur strålbehandlingen gick till. Jag ställde många frågor, och varje fråga besvarades pedagogiskt, utan stress. Han kan sitt jobb, var min reaktion. 

Jag fick minska på klädseln och träda in i ett ljust och rymligt behandlingsrum där en väldig ljusgrå apparat väntade tillsammans med en kvinnlig och en manlig sköterska. 

”Det handlar om röntgenstrålar med mycket hög energi som bränner bort dina cancerceller i prostatan”, berättade de båda. ”Det tar knappt tio minuter per gång och du upplever ingen smärta”. Nästan varje dag därefter kände jag behov att fråga om nya saker och de hade alltid tid till uttömmande pedagogiska svar. 

Så fick jag lägga mig på rygg på en brits under apparaten. Sjuksköterskorna siktade in sig på de tre guldkorn som hade inplanterats i min prostatakörtel som riktmärke. Så lämnades jag ensam med den väldiga apparaten som inneslöt mig i roterande enheter med hotfullt buller. Men jag kände mig trygg. Efter en stund var det hela färdigt, sköterskorna kom in och jag kunde klä på mig och gå till hotellet. 

Ständig förnyelse och utveckling 

Den radiologiska ledningsfunktionen, överläkaren Karin Söderkvist och verksamhetsutvecklaren Ann-Christin Svensk berättade senare för mig att strålningsenheten i Umeå ligger bakom stora delar av den medicinska och tekniska utvecklingen av strålbehandling i Sverige. Flera studier på kliniken har fått internationellt genomslag.  

– Strålningsenheten i Umeå ligger bakom stora delar av den medicinska och tekniska utvecklingen av prostatacancerbehandling, säger överläkaren Karin Söderkvist, radiologiskt ansvarig för strålbehandlingen. Foto: Klas Sjöberg

Läkare och annan personal kombinerar klinisk behandling med forskningsstudier. Så kallade benchmarking-rapporter har visat att av sex nya behandlingstekniker har Umeå varit pionjären för fem tekniker och bäst i landet.  

Cancercentrum i Umeå är utan tvekan en av landets bästa med en kultur av ständig förnyelse, forskning och vidareutbildning av personal. Umeå är en doldis i riksmedia och faktiskt även i lokala massmedier.   

Jag glömmer dem aldrig 

För mig blev det sammanlagt 20 behandlingar under fyra veckor. Personalen vid strålningsenheten blev mina vänner. Vänner som utstrålade positivism och en kompetens som jag kunde lita på.  

Sjuksköterskorna på behandlingsapparaten – människor som jag aldrig glömmer. Inte heller de erfarna och kloka onkologisjuksköterskorna på Hotell Björken. De bistår patienterna med behandlingsråd, medicinska omläggningar, egenvårdsutbildning och mycket annat. 

Onkologisjuksköterskorna Anna Hellström och Ellenor Lundgren bistår patienter som bor på Hotell Björken under tider som patienterna inte är på behandling.

Det är nästan så att jag längtar tillbaka. Vilket jag ju naturligtvis inte borde göra, inser jag. 

Lars Pekka

Text och foto: Lars Pekka