NYHETER 2022-03-09

På vilket sätt är digitaliseringen en jämställdhetsfråga? Det var titeln på den workshop som under februari månad sammanlagt lockade ett 70-tal personer att delta, från offentlig sektor i övre norrlands kommuner.

Workshopen bestod av tre korta föreläsningar med Katarina L Gidlund, professor och digitaliseringsforskare, och hon delade upp föreläsningarna i ämnena: digitalisering, digitalism och teknikterapi. Föreläsningarna varvades med gruppdiskussioner, både i helklass och i mindre breakout rooms.

Fler behöver ”göra” digitalisering

I den första delen av föreläsningarna talade Katarina om digitaliseringens tre dimensioner som förenklat uttryckt kan sammanfattas i: saker, sätt och samhälle. Hon lyfte glappet som ofta uppstår mellan de som designar system och de som använder dem, eftersom system till största delen designas av ingenjörer och systemvetare som ofta har ett tekniskt- och ekonomiskt perspektiv, medan användaren, till exempel inom vård och skola, har mer av ett samhällsperspektiv.

Är det mitt fel att jag inte förstår?

Del två handlade om digitalism – en kultur som gör att många backar. Här handlade det om attityder och om hur olika användare ser på varandra; vems är felet när det inte fungerar? Beror det på individen eller är något inte designat så funktionellt som det skulle behöva vara? En kultur som skuldbelägger gör att vi förlorar engagemang och kraft. Vi har rätt att ställa krav, var Katarinas summering.

Överordnad, underordnad, aktiv eller passiv

Vem är du? Vilka ser du omkring dig och hur bemöter du dem? Temat för den tredje föreläsningen var våra relationer till tekniken. Katarina menade att man ofta sätter ihop grupper som är för homogena, när i stället alla behövs. Med olika sätt att relatera till teknik ifrågasätter och fokuserar vi på olika saker, vilket gör att vi kan lära av varandra. Om man ser sig själv som underordnad och passiv, då behöver man få veta att ens röst är viktig innan man vågar säga något.

Ulla-May deltog i workshopen

– Jag kände igen mig enormt mycket i det som sades, det blev mycket som föll på plats, säger Ulla-May Wikström, systemförvaltare på Skellefteå kommun och deltagare i workshopen.

– Det jag först och främst tar med mig är reflektionen över mitt bemötande av andra. Vem är personen som ställer frågor till mig, vad har den för behov? Om den säger att något inte fungerar, skuldbelägger jag då? Eller tar jag mig tid att låta personen visa, så att jag kan se vad det är som går fel. Det kanske är så att systemet inte uppfyller det den personen behöver. – Jag har förmånen att arbeta i ett klimat där man vågar säga att man inte förstår, och det speglar av sig i bemötandet av våra kunder.

– Jag har lika mycket nytta av den här workshopen i mitt privatliv som i min yrkesroll. Vad man än ska göra, möts man av någon form av digitalisering. Det är så lätt att tänka att man är digitaliserad för att man till exempel har en smartphone. Men förstår och nyttjar jag egentligen allt den har att erbjuda? Kanske beror det på att jag inte behöver alla funktionerna, att jag inte är så intresserad?

– Jag ser att jag kan vara olika; på jobbet är jag aktiv och framåt när det gäller digitalisering, men hemma kan jag vara på ett annat sätt. Då kan jag gärna be min dotter fixa saker åt mig i stället.

Bakgrund

Workshopen ”På vilket sätt är digitaliseringen en jämställdhetsfråga?” är en av fem utbildningstillfällen som anordnas av projektet Digilo, Region Västerbotten. Projektets mål är att höja den digitala kompetensen hos medarbetare inom offentlig administration och stärka förmågan till digitalt förändringsarbete.

Projektet riktar sig till administrativ personal och stödfunktioner inom kommunerna: Umeå, Skellefteå, Örnsköldsvik, Piteå samt Region Västerbotten. Det pågår till och med februari 2023 och finansieras via Socialfonden ESF.

För mer information:
Andreas Skog
073-819 08 63, andreas.skog@regionvasterbotten.se

Läs mer om Digilo