Tema barnrätt: Intervju med Sanna Barsk

Vad hände sedan? För några år sedan spelade vi in ett poddavsnitt med Sanna Barsk, bibliotekarie vid Kiruna bibliotek, om arbetet med att kartlägga barns och ungas behov inför en biblioteksflytt. Ett arbete som också belönades med barnrättsutmärkelsen Elefanten 2020. Nu följer vi upp samtalet för att höra hur det gått för dem i Kiruna sedan dess.

Hur har arbetet efter biblioteksflytten utvecklats och på vilka sätt har insikterna från kartläggningen om barns behov förverkligats i verksamheten?

Barnverksamheten har sedan vi pratades vid i podden präglats av stor omsättning av personal, vilket har gjort det svårt att få långsiktighet och kontinuitet i arbetet. Det är utmanande att rekrytera bibliotekarier till norra Sverige, och vi har därför under perioder anställt personer med annan kompetens. Därför har fokus hamnat mer på att upprätthålla en fullgod basnivå än bedriva verksamhetsutveckling. Ändå är det enorm skillnad på biblioteksverksamheten nu och i det gamla biblioteket. En av målsättningarna med det nya biblioteket var att skapa en barnavdelning där det händer saker, dit man gärna kommer och dröjer sig kvar, och det har vi verkligen lyckats med. Vi har fler besökare nu än i det gamla biblioteket, både barnfamiljer och barn på sin fritid, de förväntar sig att det ska finnas aktiviteter i rummet åtminstone några gånger i veckan och de stannar ofta länge när de väl är här.

Barnen ville pyssla och spela spel på biblioteket. Både spel och pysselmaterial finns alltid framme, även om vi under åren har fått anpassa oss till vad som fungerar i praktiken: Inga tuschpennor, eftersom barnen målar på borden, och alla spelkartonger är tomma med innehållet bakom disken, eftersom det annars hamnar utspritt över hela golvet. Vi har en förslagslåda på barnavdelningen som används flitigt, mest till att önska mer pyssel. Där svarar vi på alla förslag som kommer in på en anslagstavla.

Vi har också i förverkligandet fått jobba mycket med tydlighet och gränssättning. Barnen ville ha lugn och ro och ordning och reda på biblioteket, och det är inte det lättaste. Vi har möblerat om i flera omgångar, kompletterat med ljudabsorbenter, tagit bort de leksaker som väsnades och ersatt dem med exempelvis mjuka byggklossar. Vi är också tydliga med våra regler, utifrån tanken att de flesta vill göra rätt och man inte tycker om att bli tillsagd. Reglerna är väldigt enkla - ta av skorna, spring inte, skrik inte, lyssna inte på film/musik utan hörlurar, städa efter er.

Så för att sammanfatta: Det har varit roliga och utmanande år, där vi verkligen har fått nyansera våra svar och prova oss fram mot verkligheten, som inte alltid är okomplicerad eller friktionsfri. Men vi har en helt annan barnverksamhet nu än vi hade förut, med återkommande aktiviteter på barnavdelningen och personal som hela tiden är ute i rummet och skapar relationer.

Hur har ert manifest för att klargöra er barnsyn fungerat i praktiken över tid, och har det hjälpt er i arbetet med att utmana vuxennormen på biblioteket?

På grund av personalomsättningen har manifestet tappats bort litegrann. Jag, som var med och tog fram det, har det fortfarande i ryggmärgen, och varje gång jag introducerar ny personal trycker jag på de viktigaste bitarna: att barnavdelningen är till för barnen, vi ser barnen i ögonen och hälsar på dem först, det är okej att vuxna får vänta om barn har frågor. Det har också varit hjälpsamt i skrivandet av biblioteksplanen, men jag är inte säker på att vår nuvarande personal sett manifestet i sin helhet.

Jag upplever att vuxennormen på biblioteket ännu är stark. Att barn och unga ska ha 50% av medieanslaget och nästan 50% av rummet är självklart, men däremot är det inte alls lika självklart att alla i personalen ska kunna arbeta med alla, att barns frågor och intressen är av lika stor vikt, och att alla måste hjälpas åt att vara närvarande, trygga vuxna på barnavdelningen. De i personalen som inte vill jobba med barn hade det lättare på gamla biblioteket, när barnavdelningen var i källaren och de inte behövde se eller höra målgruppen. Här är det inget alternativ att välja bort en prioriterad målgrupp på det sättet. Så där har vi en del att göra! Men i det arbetet är det skönt att ha manifestet att luta sig mot.

Vilka erfarenheter har ni fått kring intervjuteknik och maktperspektiv när ni lyssnar på barnen, särskilt gällande att undvika att vuxna eller lärare styr samtalet?

Det här är något som jag bär med mig, både när jag möter barn på golvet på stadsbiblioteket och när jag är ute i skolorna som skolbibliotekarie. Jag har blivit bättre på att lyssna utan att avbryta eller tolka, låta det finnas tystnader i samtalet, och istället för att förklara/försvara ställa öppna frågor som "och hur blir det för dig när det händer?" eller "vad önskar du att en vuxen skulle göra då?" Det är så lätt som vuxen att tro att man ska komma med alla svar.

Men det är också viktigt att vara tydlig med vad barn kan påverka och vad de inte kan, och där känner jag att speciellt nyanställd personal behöver mycket hjälp. Det går inte att bara säga "lyssna på barnen", för det är lätt hänt att det drar iväg och man lovar alldeles för mycket, och sen måste backa på vad man har sagt. Maktperspektivet för mig handlar mycket om att veta vilket mandat jag har, vilket handlingsutrymme som finns, och vad som är görbart. Allt måste inte lösas, ibland kan man bara vara en vuxen som lyssnar. Med det sagt så är det en pågående process - när man blir stressad lyssnar man direkt sämre, och hoppar mycket snabbare till färdiga svar.

Hur hanterar ni idag situationer där barnens önskemål krockar med vad som är genomförbart, utan att göra avsteg från arbetet med barnets bästa?

Barnens önskemål och barnets bästa är inte alltid synonymt. Ibland är det inte bara så att barnens önskemål krockar med vad som är genomförbart, utan även att önskemålen krockar mot varandra eller mot andra behov barnen har.

Ett exempel: Om barnen fick bestämma, skulle man få leka jaga-lekar och kurragömma på biblioteket. Biblioteket är perfekt för det, med stora öppna ytor att springa på och roliga gömställen. Det är jättetråkigt att vi alltid säger åt dem att sluta. Samtidigt krockar det med en annan sak barnen vill ha när de får bestämma: lugn och ro, en plats där man kan läsa ifred, kanske pyssla med kompisar eller spela spel.

Sättet vi hanterar det är att prata med barnen, förklara att alla aktiviteter inte fungerar på alla platser, och varför reglerna är som de är. Det handlar mycket om att veta och kunna förmedla vad vårt uppdrag är och hur våra förutsättningar ser ut - men också att ta deras önskemål på allvar, och vara flexibel och lösningsorienterad där det går. Inte bara säga nej av slentrian.

Sanna Barsk, Kiruna bibliotek

Lyssna på poddavsnittet Barnrätt - tankeväckande dilemman på bibliotek (2022)