Läkemedelsbehandling vid osteoporos ges för att minska framtida frakturrisk. Beslut om benspecifik behandling skall alltid grundas på en samlad värdering av risken för fraktur och aldrig enbart på bentäthetsvärden eller riskkalkylator. Val av läkemedel avgörs genom bedömning av patientens frakturrisk och totala hälsosituation samt risk för biverkningar. Följsamheten är betydligt bättre vid parenteral än vid peroral osteoporosbehandling. FRAX beräkning (kan göras på patienter från 40 års ålder vid misstanke om osteoporos/hög frakturrisk FRAX. De ska sedan tidigare vara obehandlade avseende benspecifik behandling eller inte haft detta senaste två åren (bisfosfonater) och ett år (övrig benspecifik behandling). Resultatet av FRAX presenteras som en procentsiffra där FRAX ≥ 15 % för osteoporosfraktur utgör indikation för bentäthetsmätning (FRAX för höftfraktur används inte). Röntgenfyndet ”låg benmassa” utan fraktur/andra riskfaktorer utgör inte ensamt indikation för DXA eller behandling.
Vid misstanke om sekundär osteoporos; utred bakomliggande sjukdom före ställningstagande till benspecifik behandling Vid benskörhetsfraktur hos premenopausal kvinna eller yngre man (<60 år) - remiss till osteoporosspecialist för bedömning (endokrinsektionen, Medicincentrum, NUS eller Medicinsk och Geriatrisk klinik Skellefteå). Vid terapisvikt, dvs. ny kotkompression och/eller signifikant sjunkande bentäthet trots benspecifik behandling med god följsamhet i minst sex månader; uteslut och åtgärda ev. nytillkommen sekundär bakomliggande orsak innan remiss till osteoporosspecialist.
Handläggning vid misstänkt osteoporos
Vem bör få benspecifik behandling?
- Kot- eller höftfraktur efter lågenergitrauma oberoende av bentäthetsvärde och FRAX.
- Mycket stark behandlingsindikation, läkemedel skall ges utan dröjsmål om inte kontraindikation föreligger
- Annan benskörhetsfraktur, T-score ≤ -2,0 SD samt FRAX> 30 %.
- Stark behandlingsindikation
- Annan benskörhetsfraktur eller T-score ≤ -2,0 SD samt FRAX 20–30 %.
- Individuell bedömning, oftast behandlingsindikation
- Peroral kortisonbehandling; se nedan
Antiresorptiv behandling
Alla läkemedel som rekommenderas har mycket god frakturförebyggande effekt och är kostnadseffektiva. Genom att välja zoledronsyra före alendronat ökar väsentligt följsamhet till behandling.
Förstahandsval (vid GFR ≥ 35 ml/min)
zoledronsyra
|
infusionsvätska 5 mg
|
Zoledronsyra*
|
alendronat
|
70 mg veckotablett
|
Alendronat*
|
- Zoledronsyra ges en gång per år. Zoledronsyra 4mg/5ml rekvireras vilket ger lägsta kostnad. Av 2 flaskor zoledronsyra 4mg/5ml tas totalt 5 mg dvs. 6,25ml och blandas med 100ml natriumklorid 9mg/ml, ges intravenöst under minst 15 min. Säkert att ge på hälsocentral, på särskilt boende och även i hemmet. En mindre andel av de behandlade får övergående influensaliknande symtom inom 1–3 dygn efter första dosen, lägre risk vid senare infusioner. Ge paracetamol profylaktiskt 1g x2 på infusionsdagen. Zoledronsyra ska registreras i receptmodulen (finns som receptfavorit), ange vilken dos i ordningen det är och planera nästa dos.
- Alendronat tas fastande enligt särskild instruktion, se FASS/receptfavorit. Säkerställ god följsamhet. Försiktighet vid reflux, tidigare ulcus eller sväljningssvårigheter. Vid byte från alendronat till annan benspecifik behandling (exempelvis zoledronsyra) kan detta ske direkt, utan uppehåll.
Andrahandsval (vid GFR ≥ 35 ml/min samt förstahandsval vid GFR <35 ml/min)
denosumab
|
injektion s.c
|
Prolia
|
Denosumab ges till patienter som har svårt att fullfölja behandling med bisfosfonater på grund av biverkningar samt till patienter med njursvikt. Ges subcutant två gånger per år. Vid mer uttalad njursvikt/njursjukdom rekommenderas behandling i samråd med njurmedicinare. Viktigt att vid insättningen säkerställa god följsamhet, då doseringen ska vara var 6:e (+/-1) månad. Se även avsnittet ”Hur länge ska man behandla?”.
Sekventiell behandling till särskilda patientgrupper
Anabol behandling är betydligt effektivare än antiresoportiv behandling till patienter med hög frakturrisk. Sekventiell behandling innebär att en benanabol behandling (ges innan antiresorptiv behandling påbörjas, vilket ger betydande ytterligare frakturriskreduktion jämfört med att behandla direkt med antiresorptiv behandling.
Överväg vid;
- Två eller fler kliniska kotkompressioner efter lågenergitrauma utan sekundär bakomliggande orsak. En kotkompression eller höftfraktur och pågående kortisonbehandling.
- Uttalat låg bentäthet ≤ -3.0 SD utan sekundär bakomliggande orsak.
- Hög frakturrisk och biverkningar/kontraindikationer mot antiresorptiv behandling.
Kräver större insatser av patienten än antiresorptiv behandling. För behandling eller om osäkerhet om indikation finns, remiss till Endokrinsektionen, Medicincentrum, NUS eller Medicinsk och Geriatrisk klinik, Skellefteå. Preparatspecifika subventionskriterier, se FASS.
teriparatid
|
injektion s.c
|
Movymia
|
Behandlingsmekanismen är benanabol och behandlingstiden är 18–24 månader. Försiktighet vid genomgången skelettmalignitet eller tidigare strålbehandling.
romosozumab
|
injektion s.c
|
Evenity
|
Preparat med dubbel verkningsmekanism; antiresorptivt och benanabolt. Indikationen gäller postmenopausala kvinnor och behandlingstiden är 12 månader. Kontraindicerat vid tidigare hjärtinfarkt eller stroke.
Ovanliga biverkningar
Biverkningar som osteonekros i käken (ONJ) eller atypiska femurfrakturer är mycket ovanliga vid behandling med såväl bisfosfonat som denosumab på osteoporosindikation. Risken ökar med behandlingstidens längd. Vid insättande av dessa preparat på osteoporosindikation finns ingen anledning till rutinmässig tandläkarundersökning med två undantag;
Planeras redan mer omfattande tandvård, med tanduttagningar och övriga kirurgiska ingrepp i anslutning till käkben, bör dessa genomföras innan start av behandling med benspecifika läkemedel. Patienten bör informeras om att de betalar för tandvården själva.
Riskpatienter med ko-morbiditet som exempelvis dåligt reglerad diabetes trots adekvat behandling, aktiv tumörsjukdom eller höga doser systemiskt kortison bör remitteras till tandläkare innan behandlingsstart. Patienten bör informeras om att detta kan ingå i regionens tandvårdsstöd, grupp S4 med tandvård till sjukvårdskostnad. Remiss krävs för tandvårdsstöd.
Nyttan med att sätta ut benspecifik behandling inför invasivt ingrepp i munhålan till patienter med behandling för osteoporos <4 år och utan andra riskfaktorer (se ovan) är låg. Tandläkare skall konsultera förskrivande läkare innan patienten rekommenderas utsättning och risken för ONJ skall alltid värderas jämfört med risken för ny fraktur. Vid behov, diskutera med osteoporosspecialist.
Vid misstanke om (hotande/ensidig) atypisk femurfraktur, frikostighet med bilateral röntgen och kontakt med ortoped för ställningstagande till förebyggande märgspikning. Vid inträffad atypisk femurfraktur, sätt ut bisfosfonater, behåll kalcium och vitamin D samt diskutera med osteoporosspecialist avseende fortsatt benspecifik behandling.
*utbytbart